Prylångest.
Jag känner mig inte helt väck. Det känns ju tomt... jag känner mig maktlös, naken & lite övergiven.
Men samtidigt som jag inte har någon mobil att pilla på eller något kontokort att handla med så kan jag se några positiva saker med det.
Man kommer lite ihåg hur det var förr. Träffa Perta innan, och fick ringa henne innan jag stack för att bestämma exakt tid & plats som vi skulle träffas på. Som back in the days, typ 1990-nånting?
Hade något hänt på vägen... too bad? Fan vad bekväm man blivit.
Och nu har jag ändå en ursäkt för att köpa, w580i som jag faktiskt vill ha.
Jag sparar pengar. Kollade på kläder i butiker, men hade i bakhuvudet att jag ändå inte kunde handla nåt. Lite skönt faktiskt. "Ha begäret" var försvagat, inget snyggt.
Får nästan ångest när jag tänker på att nån annan pillar på mina prylar. Kollar på mitt liv. Och fan vilket klydd det är. Allt kommer ju att återställas om en tid... men det är så fruktansvärt störigt. Får vänta på mina kort, har extra utgifter, skaffa nytt id, & får bannemig byta det där låset på riktigt nu samt kontakta olika företag som jag vill ha kort till igen.
Typsikt oxå att det är i Helsingborg det hänt. Kan man förvänta sig att återfå nåt där?
"Men tjena, en hel väska! Den vill nog ingen ha så jag tar med den..!"
Fast iofs, så hade de nog tänkt i Trelleborg eller... Ullared (?) med.
Imorn är det hemfärd, personalmöte. Jag har iaf busskort. Men ingen musik i öronen...
