Tänk efter före.
Något som kanske är bekant är att jag nuförtiden har lite svårt att somna. Jag har nämnt det nån gång va? Troligtvis har det med medicinerna att göra, eller så har mina gamla jobbigheter kommit tillbaks då jag som ung flicka inte ville hamna i drömmarnas värld på en gång efter godnattsagan. Kanske har det med dagens osäkerhet och ovetande att göra, kanske är det av mitt uppochnervända liv. Hur som helst så kan jag ligga vaken i några timmar efter läggdags, trots att jag håller på att gäspa ihjäl mig.
Och när man inte kan sova brukar tankeverksamheten sätta igång och man kan traggla samma märkliga saker i huvudet om och om igen tills man blir knäpp.
Men så var det inte går. Och inte i förrigår. Eller dagen innan dess. Nä, nu känner jag mig ganska förnuftig och vuxen i mina tankar.
En vän sa till mig att hon aldrig hört mig klaga över att jag har ont, trots att jag har all rätt till det. Det har jag hört förr. När jag berättar för folk över min situation och vilka smärtor jag haft brukar de ofta säga "Men varför sa du ingenting?".
Ja, varför? Därför. För att jag inte vill pesta ner tillvaron, jag vet av erfarenhet hur tråkigt det är att lyssna på klagomål dagarna i ända, så varför inte bespara omvärlden detta? Jag fick lära mig redan som barn att inte tycka synd om sig själv. Folk har det värre än jag. Sant. Tänk på barnen i afrika.
Under de tre senaste månaderna, sedan jag fick beskedet om RA, har jag mognat något fruktansvärt som person. Ändrat sättet att tänka. Nu vet jag vad som är viktigt. En hel del ljus har tänts och man har förstått varför saker och ting har varit som de varit.
Om jag ätit medicin för något år sedan och någon sagt till mig att jag blivit rund i ansiktet hade jag med all säkerhet gått hem och fällt en tår eller två och tänkt ganska osunda tankar ett tag.
Idag, tänker jag inte så. Idag vet jag att jag inte kan hjälpa det, idag har jag kommit till insikt över vilka stora stora förändringar små små piller kan göra med ens kropp. Idag tänker jag framåt och vill bara må bra. Inte ha ont. Med eller utan ett ansikte likt en hamster.
Det man ser i spegeln ser annorlunda ut i verkligheten. Lite önsketänkande, ni vet. Det insåg jag igår. Men jag blev inte bitter. Jag är ju fortfarande Emmi.
En klysha till: "Man förstår vem som bryr sig". Det är dem som lyssnar på en med både öron och ögon, utan att man själv behöver be om det.
Idag är jag deep. Men det behövs ibland.
Och när man inte kan sova brukar tankeverksamheten sätta igång och man kan traggla samma märkliga saker i huvudet om och om igen tills man blir knäpp.
Men så var det inte går. Och inte i förrigår. Eller dagen innan dess. Nä, nu känner jag mig ganska förnuftig och vuxen i mina tankar.
En vän sa till mig att hon aldrig hört mig klaga över att jag har ont, trots att jag har all rätt till det. Det har jag hört förr. När jag berättar för folk över min situation och vilka smärtor jag haft brukar de ofta säga "Men varför sa du ingenting?".
Ja, varför? Därför. För att jag inte vill pesta ner tillvaron, jag vet av erfarenhet hur tråkigt det är att lyssna på klagomål dagarna i ända, så varför inte bespara omvärlden detta? Jag fick lära mig redan som barn att inte tycka synd om sig själv. Folk har det värre än jag. Sant. Tänk på barnen i afrika.
Under de tre senaste månaderna, sedan jag fick beskedet om RA, har jag mognat något fruktansvärt som person. Ändrat sättet att tänka. Nu vet jag vad som är viktigt. En hel del ljus har tänts och man har förstått varför saker och ting har varit som de varit.
Om jag ätit medicin för något år sedan och någon sagt till mig att jag blivit rund i ansiktet hade jag med all säkerhet gått hem och fällt en tår eller två och tänkt ganska osunda tankar ett tag.
Idag, tänker jag inte så. Idag vet jag att jag inte kan hjälpa det, idag har jag kommit till insikt över vilka stora stora förändringar små små piller kan göra med ens kropp. Idag tänker jag framåt och vill bara må bra. Inte ha ont. Med eller utan ett ansikte likt en hamster.
Det man ser i spegeln ser annorlunda ut i verkligheten. Lite önsketänkande, ni vet. Det insåg jag igår. Men jag blev inte bitter. Jag är ju fortfarande Emmi.
En klysha till: "Man förstår vem som bryr sig". Det är dem som lyssnar på en med både öron och ögon, utan att man själv behöver be om det.
Idag är jag deep. Men det behövs ibland.
Kommentarer
Postat av: Klanledaren
Finfint.
Postat av: Madeleine
Instämmer med ovanstående.
Trackback
